Nakedbad i Ljusnan
En anledning till att ångra att vi åkte hem ifrån Funäsdalen; morgonbaden i älven. Spritt naken, inte en människa i närheten. Kramas i kallvattnet i morgonsolen. Gå hand i hand upp till stugan igen, med myror och barr under fötterna och rumpan bar. Slå på en kopp kaffe, kisa upp mot det branta Funäsberget precis utanför köksfönstret och förundras av tystnaden.
Jag är precis som alla andra, för det mesta. Jag tittar för mycket i mobilen, jag läser för lite böcker, ser för mycket på tv, stressar för mycket och tränar för lite, jag hävdar att jag ska göra mer än vad jag faktiskt gör.
Som de allra flesta är jag bättre ibland, och sämre ibland på att se alla mina privilegier, att känna och visa tacksamhet. Min vilja att se och förstå min omvärld ger mig verktygen att konstant vilja vara medveten om hur lyckligt lottad jag är, och oftast går det supperbt bra och jag är fylld av ett lyckorus över hur långt jag, livet och världen kommit.
Men det faller sin inte alltid naturligt, mycket vill ha mer och i ett samhälle som lär oss att vilja ha och äga utan att bygga eller skapa, så sugs jag precis som alla andra ner i samma onda cirkel - Så fort ett behov är tillgodosett så vandrar hjärnan vidare till nästa. Fastän det jag har nu är mer än jag någonsin hade kunnat drömma om för tre år sedan, så slås jag fast i jämförelse ibland och glömmer sätta saker i perspektiv.
Den lägenhet jag bor i kan kännas fjuttig eller tråkig jämfört med den amerikanska Youtubern i sin stora välstädade villa med sina söta små barn och sin träningsrutin, men i jämförelse med allt jag bott i innan, hur trygg jag känner mig i den, personen och katterna jag får nöjet att dela den med så är den paradiset på jorden.
Jag använer gärna min lägenhet som exempel på fina saker jag ibland börjar ta för givet, då den inte har några känslor och kan bli arg - men den här mekanismen finns överallt.
Jag tror verkligen att ifrågasättande är sunt, jag tror att det är sunt att vilja förbättra sig och sitt liv och att vilja höja ribban, men jag har verkligen under denna semester kommit underfund med behovet jag har av refletion, som jag totalt förbisett nästan hela senaste året.
Detta har nog mycket att göra med att den jämt gick av sig själv förr - när jag så nyligen hade lämnat mitt trasiga, problematiska liv bakom mig och klivit in i detta nya fantastiska, var kontrasterna så starka och tydliga.
Det gick inte att ta miste på hur fantastiskt allt var, när allt tidigare hade varit så horribelt, men successivt suddas minnena ut. Och tur är väl det, de trauman jag utsatts för önskar jag inte någon och jag är för evigt tacksam att jag kommit därifrån såhär välbehållen. Det sista jag vill är att fortsätta återuppleva trauman, men ibland blir det ett sätt att straffa sig själv när bristen på tacksamhet smyger sig på - problemet är då att man inte blir mer tacksam, snarare mer rädd att säga ifrån, således samma offer i samma grepp som inte ens finns kvar.
Det är en fin balansgång att mellan att läka och att riva upp såren på nytt, det är inte alltid jag ser skillnaden i tid.
Jag är precis som alla andra, för det mesta. Jag tittar för mycket i mobilen, jag läser för lite böcker, ser för mycket på tv, stressar för mycket och tränar för lite, jag hävdar att jag ska göra mer än vad jag faktiskt gör.
Som de allra flesta är jag bättre ibland, och sämre ibland på att se alla mina privilegier, att känna och visa tacksamhet. Min vilja att se och förstå min omvärld ger mig verktygen att konstant vilja vara medveten om hur lyckligt lottad jag är, och oftast går det supperbt bra och jag är fylld av ett lyckorus över hur långt jag, livet och världen kommit.
Men det faller sin inte alltid naturligt, mycket vill ha mer och i ett samhälle som lär oss att vilja ha och äga utan att bygga eller skapa, så sugs jag precis som alla andra ner i samma onda cirkel - Så fort ett behov är tillgodosett så vandrar hjärnan vidare till nästa. Fastän det jag har nu är mer än jag någonsin hade kunnat drömma om för tre år sedan, så slås jag fast i jämförelse ibland och glömmer sätta saker i perspektiv.
Den lägenhet jag bor i kan kännas fjuttig eller tråkig jämfört med den amerikanska Youtubern i sin stora välstädade villa med sina söta små barn och sin träningsrutin, men i jämförelse med allt jag bott i innan, hur trygg jag känner mig i den, personen och katterna jag får nöjet att dela den med så är den paradiset på jorden.
Jag använer gärna min lägenhet som exempel på fina saker jag ibland börjar ta för givet, då den inte har några känslor och kan bli arg - men den här mekanismen finns överallt.
Jag tror verkligen att ifrågasättande är sunt, jag tror att det är sunt att vilja förbättra sig och sitt liv och att vilja höja ribban, men jag har verkligen under denna semester kommit underfund med behovet jag har av refletion, som jag totalt förbisett nästan hela senaste året.
Detta har nog mycket att göra med att den jämt gick av sig själv förr - när jag så nyligen hade lämnat mitt trasiga, problematiska liv bakom mig och klivit in i detta nya fantastiska, var kontrasterna så starka och tydliga.
Det gick inte att ta miste på hur fantastiskt allt var, när allt tidigare hade varit så horribelt, men successivt suddas minnena ut. Och tur är väl det, de trauman jag utsatts för önskar jag inte någon och jag är för evigt tacksam att jag kommit därifrån såhär välbehållen. Det sista jag vill är att fortsätta återuppleva trauman, men ibland blir det ett sätt att straffa sig själv när bristen på tacksamhet smyger sig på - problemet är då att man inte blir mer tacksam, snarare mer rädd att säga ifrån, således samma offer i samma grepp som inte ens finns kvar.
Det är en fin balansgång att mellan att läka och att riva upp såren på nytt, det är inte alltid jag ser skillnaden i tid.
Dock är jag tacksam för tysta, fina Härjedalen, för älven, för bergen, för solen.
Där jag är allt annat än perfekt och min pojkvän är allt annat än perfekt och sängen är för hård och mitt hår är fult, men jag ändå står ut med mig själv och vågar börja tro på att det inte är något fara längre.
Jag kanske snart kan börja landa, det känns så.
Där jag är allt annat än perfekt och min pojkvän är allt annat än perfekt och sängen är för hård och mitt hår är fult, men jag ändå står ut med mig själv och vågar börja tro på att det inte är något fara längre.
Jag kanske snart kan börja landa, det känns så.
Pawprints
Trackback