Virsbo, skogsbränder, veganism
Vi satt tätt ihopkurade i soffan, jag och David, mamma och mormor, och lyssnade till åskmullret och räknade sekunder tills det kändes mindre läskigt att starta kaffebryggaren.
Att vara nära skogen och sjön igen, känna hur värmen sjunker och himlen öppnar sig, det var som att plötsligt kunna andas när marken äntligen fuktades och växterna snabbt började se lite gröna ut - ja, det gick faktiskt så fort.
Greenpeace med flera andra menar att värmebölja och skogsbränder snart inte är en tillfällighet, och med tanke på allt vi vet om klimatförändringarna så låter det ju rätt så troligt.
Jag oroar mig över miljön, som vi kallar den, men egentligen är det lögn. Jag är inte ett dugg orolig för den här planeten, den klarar sig igenom mer än vi människor någonsin kan utsätta den för, men problemet är att vi själva inte klarar oss igenom allt vi ställer till. Vi har ett självgott sätt att prata om att rädda planeten som om det är den som ligger illa till och inte vi, men det är ju människans utrotning vi faktiskt behöver försöka förhindra.
Jag ser mer och mer folk prata om att de förstår att veganism är det största de kan göra för att underlätta för miljön, ändå är inte den totala övergången till en vegansk livsstil självklar.
Jag undrar om det är en kvarlevande förnekelse, uppgivenhet, eller okunskap som ligger till grund, och jag önskar så att människor finner det lättare och lättare att byta till en friskare livsstil.
Under tiden är vi i alla fall glada och tacksamma över sommarstugan där livet är enklare, och enkelheten känns som en lyx. Man går på toa i en mulltoa-grej och får tömma efter sig, man får hämta kallvatten ur en kran på gården, man får tvätta sig i sjön eller en balja, man får roa sig genom pyssel och arbete istället för med skärmar och stimulans. I höst ska vi ta ut vår dubbelsäng dit, och nästa sommar börjar pysslandet på mitt och Davids permanenta sommarstuge-sovrum som jag längtar så otroligt mycket till!
Vill fixa och göra allt med en gång, men som man brukar säga - bra saker tar tid.
Nakedbad i Ljusnan
Jag är precis som alla andra, för det mesta. Jag tittar för mycket i mobilen, jag läser för lite böcker, ser för mycket på tv, stressar för mycket och tränar för lite, jag hävdar att jag ska göra mer än vad jag faktiskt gör.
Som de allra flesta är jag bättre ibland, och sämre ibland på att se alla mina privilegier, att känna och visa tacksamhet. Min vilja att se och förstå min omvärld ger mig verktygen att konstant vilja vara medveten om hur lyckligt lottad jag är, och oftast går det supperbt bra och jag är fylld av ett lyckorus över hur långt jag, livet och världen kommit.
Men det faller sin inte alltid naturligt, mycket vill ha mer och i ett samhälle som lär oss att vilja ha och äga utan att bygga eller skapa, så sugs jag precis som alla andra ner i samma onda cirkel - Så fort ett behov är tillgodosett så vandrar hjärnan vidare till nästa. Fastän det jag har nu är mer än jag någonsin hade kunnat drömma om för tre år sedan, så slås jag fast i jämförelse ibland och glömmer sätta saker i perspektiv.
Den lägenhet jag bor i kan kännas fjuttig eller tråkig jämfört med den amerikanska Youtubern i sin stora välstädade villa med sina söta små barn och sin träningsrutin, men i jämförelse med allt jag bott i innan, hur trygg jag känner mig i den, personen och katterna jag får nöjet att dela den med så är den paradiset på jorden.
Jag använer gärna min lägenhet som exempel på fina saker jag ibland börjar ta för givet, då den inte har några känslor och kan bli arg - men den här mekanismen finns överallt.
Jag tror verkligen att ifrågasättande är sunt, jag tror att det är sunt att vilja förbättra sig och sitt liv och att vilja höja ribban, men jag har verkligen under denna semester kommit underfund med behovet jag har av refletion, som jag totalt förbisett nästan hela senaste året.
Detta har nog mycket att göra med att den jämt gick av sig själv förr - när jag så nyligen hade lämnat mitt trasiga, problematiska liv bakom mig och klivit in i detta nya fantastiska, var kontrasterna så starka och tydliga.
Det gick inte att ta miste på hur fantastiskt allt var, när allt tidigare hade varit så horribelt, men successivt suddas minnena ut. Och tur är väl det, de trauman jag utsatts för önskar jag inte någon och jag är för evigt tacksam att jag kommit därifrån såhär välbehållen. Det sista jag vill är att fortsätta återuppleva trauman, men ibland blir det ett sätt att straffa sig själv när bristen på tacksamhet smyger sig på - problemet är då att man inte blir mer tacksam, snarare mer rädd att säga ifrån, således samma offer i samma grepp som inte ens finns kvar.
Det är en fin balansgång att mellan att läka och att riva upp såren på nytt, det är inte alltid jag ser skillnaden i tid.
Där jag är allt annat än perfekt och min pojkvän är allt annat än perfekt och sängen är för hård och mitt hår är fult, men jag ändå står ut med mig själv och vågar börja tro på att det inte är något fara längre.
Jag kanske snart kan börja landa, det känns så.
Härjedalen
Kanske högre makter som vill få mig att chilla ner och skita i sociala medier?
Skit ner er högre makter, sa jag och tog till bloggen.
Känner mer och mer för varje gång vi lämnar storstan ihop att det är ute i naturen jag trivs och laddar upp energi.
Det är skönt att byta betong mot stockar och stenar, trafikbrus mot myggsurr, rädslan att missa tunnelbanan mot rädslan av att bli ihjälslagen av en björn. Sånna goa friluftsgrejer.
Något jag både är glad och ledsen över att vi inte fotade:
Igår när vi bilade upp hit tog vi en väg vi aldrig kört förut, eftersom vi körde från Halmstad istället för Stockholm.
Vägen vi hittade var det mest magiska jag någonsin sett - helt orört, fullt av mossa och träd som inte liknade något annat jag sett i svensk natur, och det bästa av allt... En flock på flera hundra renar, mammor och kalvar och allt. Helt orädda, så vi fick sega oss fram med bilen för att inte råka köra på dem. Gick till och med bra att gå ur bilen och lyssna på deras bröl utan att de blev arga. Kändes som jag var i en dröm och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna minnas eller förklara för någon hur vackert det var utan bilder. Men å andra sidan, det fina minnet är bara vårt. Naturens tystnad, renarnas bräkande samtal med varann, luftens varma lugn, kalvarna som småskuttade fram till sina mammor.
Precis som vår stund i älven, ensamma i solskenet, bara är vår. Jag älskar dig, min bästa vän.
Rabarberpaj går visst att göra vegansk!
In och följ, hon är ljuvligt inspirerande i all sin enkelhet!
Recept:
Smöra en form, dräll ut 4 dl skivad rabarber i botten. Gör en smulpaj på 1 dl vetemjöl, 1,5 dl havregryn, 1 dl socker, en nypa salt, en nypa kardemumma, 100 g plantbaserad margarin, mosa ihop till en smuldeg med fingrarna och strö smulet över rabarberna.
In i ugnen på 175 grader i 10 minuter, byt sedan till grillfunktion i några minuter för att få en frasig yta.
Ät tillsammans med Oatly Vaniljsås, godast om man vispar lite först!
Wow, this ol' thing?!
Måste ju betyda någonting?
Kött är kött - En krönika
Till att börja med vill jag förklara två saker. Jag är inte vegetarian, och det här är ingen "Kött är mord"-text. Jag kommer inte att använda djurs lidande som huvudargument även om det borde vara tillräckligt, människor är egoister så därför vill jag istället prata om hur mycket vi förstör för oss själva genom att äta så mycket kött som vi gör.
Okej, först lite bakgrundshistoria.
En gymnasieskola i Gävle har infört något som kallas Vegetarisk dag, en dag i veckan serveras inget kött utan endast vegetariska rätter. Skitbra grej, right? Skolan köper in mycket mindre kött, och eleverna får prova vegetariska rätter för att kunna minska sin egen köttkonsumtion i framtiden. Härligt för alla, ingen big deal.
Jorå, big deal. Moderata ungdomsförbundet såg nämligen detta som ett förtryck. En våldtäckt på valfriheten. De blev faktiskt så upprörda att de budgeterade för att inhandla och tillaga hundra köttiga hamburgare, som de sedan delade ut till elever på skolan under den Vegetariska dagen. Argumentet löd "Vegetarisk mat är jättebra ur flera aspekter, miljöaspekten till exempel. Men vi tycker att det är jätteviktigt med valfrihet. Man ska alltid ha ett alternativ att äta kött i stället för vegetarisk mat".
Här känner jag bara - really? Ska man alltid ha rätt att välja och vraka utifrån sitt eget tycke vad man är sugen på just den dagen, oavsett hur det påverkar resten av världen? Och är man inte i gymnasiet fullt kapabel till att själv gå till en grill i närheten och pressa i sig kött, om man nu verkligen inte står ut med vegetarisk mat utan hellre dör i förtid av igenproppade kärl och cancer?
Det finns något extremt girigt i att bli upprörd och känna sig förtryckt över en sånn här sak. Jag bara ser framför mig en drös förmögna fläsksvålar som börjar gorma om de inte får äta sin oxfilé och sina jätteräkor till frukost, lunch och middag ifred utan att pöbeln ska komma och bråka om miljöfaror och hälsoproblem. Och helt allvarligt talat, vad är det för flottiga äckel som konsumerar SÅ mycket kött att en av fjorton måltider på en vecka inte kan vara vegetarisk? Skärp er för fan.
Det som irriterar mig allra mest i det här är att MUF inte har någon lösning på hur vi ska sänka köttkonsumtionen, eller ens någon vilja att göra något åt problemet. Valfrihet, heter det. Med andra ord ska vi inte göra ett skit, folk får hålla på som de gör, vi upplyser lite då och då om att det är dumt, så hoppas vi att de skärper sig efter ett tag.
Problemet är detta - vi har inte tid att vänta på att folk ska skärpa sig av sig själva. Miljön har inte tid, folkhälsan har inte tid och djuren har inte tid.
Jag håller med om att valfrihet är fantastiskt och att vi ska värna om det, men någon jävla måtta får det ändå vara. Det är inte ett skit synd om elever som får vegetarisk skolmat en gång i veckan, och det här är inte ett förtryck. Med tanke på omständigheterna är detta en väldigt mild och försiktig reglering som kan leda till väldigt positiva förändringar i det här landet, även om fortfarande bara några få skolor har hoppat på tåget.
Summa summarum - detta är en jävla ickefråga, som några moderat-dramaqueens har överreagerat på och gjort till en grej vi plötsligt sitter och diskuterar. Tagga ner och sluta grina, vi är inte på väg mot en kommunistisk diktatur any time soon.
Som sagt är jag inte själv vegetarian, jag hoppas en dag kunna samla mig tillräckligt för att ta det steget fullt ut men tills dess försöker jag vara varsam på mängden kött jag äter. Testa vegetarisk dag själv, det finns mängder av ljuvliga recept och din kropp kommer tacka dig för det!
Källor:
DN - Muf bjöd på hamburgare på vegetarisk dag
Svd - Vi måste minska på köttkonsumtionen
Dagens medicin - Ätande av rött kött kopplas till ökad risk för förtidig död
SVT - Rött kött ökar risken för dödliga sjukdomar
Aftonbladet - Vi äter ihjäl oss på kött
Svd - Nötköttet är den största miljöboven
Aftonbladet - Ett kilo kött gör större skada på miljön än 25 mils bilåkning
Uppdaterat: Två år har gått, och angående köttätar-frågan är jag idag glad vegan, never going back!
01.10.2013 - #Sundies
Jag sa inget när det hette suicide girls. Jag sa inget när det hette fit motivation.
MENNUFÅRNIVÄLFÖRHELVETETAOCHSKÄRPAIHOPERLITE.
Sluta hitta på så töntiga jävla ord för allt hela tiden, lägg upp din röv om du vill lägga upp din röv vad är det med dig.
24.02.2013 - Familjealbum
Finns inget roligare än att se hur snygga, unga och lyckliga ens föräldrar var innan man dök upp och förstörde allt.
Fotoalbum är typ det bästa jag vet och jag blir sjukligt inspirerad av att bläddra runt i dem - oavsett om jag känner människorna på bilderna eller inte.
Har lust att framkalla en massa egentagna bilder och klistra ihop egna fotoalbum, men den planen innehåller det lilla problemet att jag knappt fotat alls senaste året. Det är ju så man får skämmas.
18.02.2013 - Timetravel
Att tala inför folk är inte min starka sida, varför jag istället mycket hellre förmedlar mig i text. Som en del i min diagnos har jag gällande abstrakt tänkande/förklarande någon form av nedsatt verbal förmåga vilket gör att "spåna fritt"-delen av att hålla föredrag lätt spårar ur lite. Plötsligt står jag liksom inför en skolklass och svamlar om klyvna penisar, och ingen av oss vet riktigt hur vi hamnade där.
Jag är F:ed in the A gällande skolgång, som en fackman skulle sagt.
Jag får ta och gifta upp mig.
16.02.2013 - Analsex & snor
Om jag var en Real housewife skulle jag aldrig ha såhär otvättat hår som jag har nu. Jag skulle skrika på mina vänner mycket oftare, vara snygg och arg hela tiden och så skulle jag ha någon rivig catchphrase, typ "These bitches better watch their back" eller nåt sånt.
Så gör inte rika människor.
Tror jag ska ta en alvedon till.